Området

Midsommarkransen var i början av 1900-talet en ganska lantlig förort med en del småindustrier, som man fortfarande kan se vissa spår av.  Här fanns tegelbruk (Tellus), färgfabrik (Gentele), fotogenköksfabrik (Radius), svagdricksbryggeri (Munken), pianofabrik, tvättmedelsfabrik (Persil)  och en hel del annat, bensinpumpstillverkaren MACK inte att förglömma. Det stora Tellusborgskomplexets vackra jugendhus nere vid Vattenledningsvägen och ett par flerfamiljhus i vårt kvarter fanns då, men framför allt var här jordbruksmark.

Ända tills L.M.Ericsson 1938 började bygga sitt stora komplex  nere vid Telefonplan. För det var inte bara en fabrik man byggde. Man byggde ett helt samhälle, den s.k. LM-staden. Det var nytt och framsynt: funkis och taylorism.  Ett stort, modernt brukssamhälle med bostäder för arbetarna i en standard som var ovanligt hög för sin tid, med varmvatten och badrum.

Tillkomsten av Ericssons fabrik var ett lyft för Midsommarkransen som förvandlade landsbygden till stad. Spårvägslinjerna förlängdes och ett  forcerat bostadsbyggande kom igång. I den vevan bildades Svenska Folkbyggens Bostadsrättsförening Nr 6 i Stockholm den 30 september 1943 — vi har kvar det konstituerande sammanträdesprotokollet. Och föreningen är registrerad den 17 november samma år. Det var i slutskedet av andra världskriget, fast det visste man ju inte då.

Organisationen Svenska Folkbyggen grundades av Ture Blomkvist, en idealist och eldsjäl med rötter i arbetarrörelsen. Han kom från enkla förhållanden och efter att ha arbetat som byggnadsarbetare och byggmästare kom han att verka för att bygga bra bostäder utan vinstintresse. Han var verksam både vid bildandet av HSB och byggfackens byggföretag Riksbyggen innan han själv drog igång Svenska Folkbyggen-rörelsen. Folkbyggen  byggde inte själva, utan tillhandahöll ritningar och en del teknisk materiel till den byggmästare som respektive förening anlitade.  Men "Byggare Blomqvist" var med vid bildandet av alla Folkbyggens föreningar och såg till att de kom igång.

I vår förening var det, på grund av det pågående världskriget, vissa problem att få fram byggmaterial, så bygget blev litet försenat, men de första medlemmarna flyttade in i januari 1945. Insatsen var ungefär 1900:-.  Av de äldsta styrelseprotokollen framgår det att man, kanske till följd av de svåra tiderna, hade problem att få alla lägenheter "sålda", varför man vände sig till L.M.Ericsson, barnavårdsnämnden och Fredrika Bremerförbundet med förslag att inrätta ett hem för unga , självförsörjande flickor. Det kom att leda till att fyra av föreningens lägenheter specialinreddes för ändamålet. När behovet av den sortens boende upphörde på 1960-talet gjorde  de sociala myndigheterna om det till ett hem för unga, manliga missbrukare, vilket dock visade sig vara en betydligt mer störande verksamhet , så efter vad som verkar ha varit en segsliten process kunde föreningen till slut, 1975 köpa loss de fyra, hårt nedslitna lägenheterna.

I våra hus finns nu en restaurang, en damfrisering och en liten lokal som hyrs av en psykolog. Genom åren har det varit charkuteri och livsmedelsaffär, läderhandel, ekipering , fotoaffär, skrädderi, pizzeria och några andra verksamheter i våra olika lokaler.
När husen byggdes var det ju krig, och alla hus måste byggas med skyddsrum. Vi är inte längre skyldiga att hålla dom i stånd, men man ser fortfarande spåren av dom, med (f.d.) gastäta dörrar och luftpumpar. Numera är dom degraderade till cykelrum.